Sen jag och mamma kom hem från Sverige har vi haft problem med Mira. Hon har alltid varit rädd-aggressiv mot människor, men brukar acceptera dem efter ca 3 dagar och efter ca 1 månad så är de bästa kompisar. Hon har alltid varit så och jag har ansett det vara ett problem och jag har tagit kontakt med diverse så kallade "hundpsykologer" som bara har ryckt på axlarna och sagt till mig att det finns inget att göra, det är bara att acceptera eller att avliva henne. Hon har alltid varit underbar mot oss i familjen så vi har valt att acceptera henne som hon är och lärt känna henne rätt bra så vi vet hur vi ska agera med henne i olika situationer.

Problemet nu är att hon har börjat bita oss och framför allt mig oprovocerat. Hon kan komma och vilja ha kel när hon helt plötsligt får the crazy eye och biter oss. Det går aldrig hål, men det gör ont och är inte mindre allvarligt för det. När mamma och jag var i Sverige tog hon över kontrollen här hemma. Pappa har svårt att sätta gränser för henne så Mira blev herre på täppan. Det är svårt för henne att nu acceptera att jag är ledaren och inte hon. Hon är envis och det är jag med, men hon verkar inte vilja acceptera att hon inte kan bestämma i den här familjen.

Jag har aldrig slagit henne, höjt handen mot henne eller gjort någonting annat för att få henne att må dåligt. Hon lades i ett akvarium tillsammans med sin syster när hon var 6 v gammal i en djuraffär där jag köpte henne när hon var 7.5 v gammal. Det är förbjudet i Sverige att ta valparna så unga och jag förstår varför. Hon har alltid varit rädd från dag 1 och detta utvecklades till rädd-aggressivitet när hon var 12-13 v gammal.

Droppen kom i morse när hon ville ha kel i sängen. Det går bra i ca 3 minuter och allt är frid och fröjd. Plötsligt visar hon tänderna och biter mig. Hon får dåligt samvete direkt efteråt, men vi kan inte ha det så här. Jag tog henne till veterinären för att be om råd. Många spanska hundar är som Mira. Jag vill inte avliva henne. Jag vill hitta ett sätt som fungerar så vi kan ha kvar henne så länge som möjligt. I alla fall så känner veterinären oss väl och berättade att de har tagit hand om många hundar som Mira. Ibland blir de bra, ibland inte, men det är viktigt att börja i tid. Mira är ca 17 månader idag och veterinären verkar rätt positiv att vi ska kunna få bort detta sk. "oönskade beteende".

Jag ska alltså lämna Mira där på fredag kl 10.00 på morgonen och vara där under träningen med dem. Det är inte bara Mira som behöver tränas utan också jag och mina föräldrar så vi kan hjälpa henne att inte reagera som hon gör. Jag vet inte hur länge hon kommer att stanna där. Bara hoppas att det kommer att bli bra.